LilleK

Det finns en gnagande känsla. Den kommer aldrig att försvinna, för den är bokstavligen talat kronisk.  den kommer alltid smärta mig.påminna mig. göra mig svag. göra mig trött. ledsen. och nedstämd. Att alltid bli påminnd om detta kommer alltid att vara en tyngd att bära. Mina axlar börjar bli starka.. jag tror jag kan klara mig själv. Men vad spelar de för roll egentligen? Tydligen, uppenbarligen en jävla massa. i alla fall för mig.( I annat fall hade detta inlägget, samt hela min existens vara ett hyckleri, visst?)
Och vet du, att även om en ursäkt och dig krypandes en mil vore på sin plats( minst). Så skulle jag spotta på dig och din patetiska uppsyn, skratta åt din jävla nuna, när du kommer fram, för din förnedring och skrapsår på knäna är en bagatell i jämförelse. Men som den starkare av oss, tänker jag aldrig skicka de 1000 smsen med de hundra orden som mitt hat bäst beskrivs med. det räcker med den enklare frasen av mitt strigenta skrivande:
 jag hatar dig, jag kommer aldrig att förlåta dig, jag hatar dig ditt as!!!